Feltolkningar

Det här med att bjuda på sig själv och ha glimten i ögat kan ibland slå fel.
Tyvärr.

Frågan är då om man uttryckt sig klumpigt eller om den andra parten är överkänslig.

Jag arbetade på ett ställa för vanligt folk där publiken var blandad.
Det var öppet sju dagar i veckan och gott om folk i stort sett alla dagar.

Vägg i vägg ligger ett hotell.
Så...
När det var dags för stängning och tömning gick man ett par varv och påminde om att det var dags att gå hem.
Publiken var extremt noggrann med att få i sig varenda värdefull droppe man betalat för.
Så det kunde bli rätt många varv.
Emellanåt satt det "nyförälskade" par och hånglade ganska hårt.
Efter ett par påminnelser sköt jag från höften:
– Hörni ni. Turturduvor. Nu är det dags att gå vidare. Men jag har hört att det finns bra rum på hotellet här bredvid. Blinkblink.
Så gott som alltid togs det på rätt sätt. Med ett leende.
Men en gång gick det fel.

Jag går fram till ett par som sitter omslingrade.
– Hörni ni. Turturduvor. Nu är det dags att gå vidare. Men jag har hört att det finns bra rum på hotellet här bredvid. Blinkblink.
Paret visade sig vara två tjejer.
Jag fortsatte stället runt och gick ut i entrén.
Där bytte jag av min kollega som skulle köra nästa "påminnelserunda".
Plötsligt kommer det ett åskmoln utrusande.
Vi snackar hela paketet med kolmörker, blixtar och dunder!
En sekund senare står jag dygnsur, paff och chockad efter att ha fått en öl över mig.

Givetvis tar jag tag i tjejen i fråga för att slänga ut henne.
Vips!
Fyra tjejer till kastar sig över mig och det blir fullt hålligång i entrén innan min kollega kommer och vi får ut sällskapet på gatan.

Det kärleksfulla paret tog inte min oskyldiga kommentar på rätt sätt.
Eller så ville de inte ta den på rätt sätt.
Fel blev det i alla fall...