Frustration

Det är inte lätt att vara ordningsvakt.

Man kan agera korrekt i tio års tid och aldrig få en anmälan på sig.
Trots detta blir man k**llad i rumpan gång på gång.
Tyvärr är det då inte "skurkarna" som står för akten,
utan de som borde stå på vår sida.
Det vill säga den rättskipande myndigheten, eller i mer vardaglig formulering tingsrätten.

Som ordningsvakt blir man erfaren av att besöka tingsrättsförhandlingar.
En av mina kollegor har medverkat vid över 140 rättegångar!
Mestadels är vi ordningsvakter där som vittne eller målsägande (=sakägare, rättsägare, klagande, skadelidande, kärande).
Trots att man står på den "goda sidan" blir man extremt ofta besviken.
Det krävs otroligt mycket för att få folk fällda, till och med om bevisningen är entydig kan det bli friande dom.
Till och med om den åtalade medger övertramp kan han bli friad.

Det här är helt klart en komplex fråga.
Man ska inte kunna fälla folk på indicier eller dylikt. Absolut inte.
Men tingsrätten är ofta väldigt förlåtande och daltande med buset.
Samhället måste då också vara berett på vad detta kan ge för konsekvenser.

En ordningsvakt som gör sitt jobb på ett korrekt sätt och följer alla regler och normer blir lätt frustrerad om han gång på gång nekas rättvisa, det vill säga att det blir en friande dom för "buset" trots övertygande bevisning.
Det är som att köra huvudet i väggen.
Man känner sig maktlös och uppgiven.

Vad ger det då för effekt?
Jo, nästa gång kanske det inte är lika intressant att agera på rätt sätt.
Att gripa, anmäla och gå igenom hela rättsapparaten med förhör och tingsrättsförhandlingar (som bara i sig är rätt omständigt).
Vilket gör att systemet till slut urholkar sig själv.
Ska vi ha det så?

Det kan inte vara så att brottslighet lönar sig.
Vi har nämligen fått det inpräntat i oss (i alla fall vi ordningsvakter) sedan barnsben att "brott lönar sig icke".
I dagens samhälle är det tyvärr inte riktigt så.